Nationalspråk måste vårdas

Finska språkets ställning är ännu stark. Finskan är majoritetsspråk i vårt land och ett av EU:s officiella språk. En växande del av kommunikation sker dock på engelska: barn kommunicerar på engelska i online-spel, vi använder engelska ord i talspråk och det finns allt fler kaféer där man inte får service på nationalspråk. Många företag har valt engelskan som sitt kommunikationsspråk och även vårt utbildningssystem håller på att ändras när universitet och högskolor lanserar nya utbildningsprogram på engelska. Därtill diskuterar riksdagen regeringens lagförslag för att inleda engelskspråkig studentexamen.

Språk är ett hjälpmedel för att tänka, förstå och tillhandahålla kunskap. Använder man något annat språk än sitt eget  modersmål, kan man knappast nå sitt bästa. Modersmålets roll som det huvudsakliga medlet är oersättlig och därför försvagar dess byte mot ett främmande språk förutsättningarna för toppresultat inom kunskapsarbete. Främmande språk är ju viktiga för oss finländare och i allmänhet riskerar de inte nationalspråkens position. Situationen kan förändras när användningsområde för nationalspråken minskar. Detta skulle avbryta arbetet man har gjort under nästan två sekler, då finskan har utvecklats till ett språk som används och fungerar inom alla samhällsområden. Mycket oroväckande är vad som händer till nationalspråken eller medborgarnas identitet och kultur när användningen av nationalspråken, finska och svenska, minskar?

Det finska språkets ställning som fungerande nationalspråk inom alla samhällsområden har inte uppnåtts lätt. Nuvarande finska skriftspråk är resultat av en lång utveckling, som går tillbaka till 1540-talet, då de första finska böckerna trycktes. När Finland hörde till det svenska riket fram till 1809, fungerade svenska som administrationsspråk, fastän man använde latin på medeltiden och danska under Kalmarunionens tid. Före freden i Stolbova, var administrationsspråket i östra Finland ryska, medan i ortodoxa kyrkan talade man kyrkslaviska. Svenskan förblev under den ryska tiden som ämbets- och administrationsspråk, trots att ryska härskare gynnade finskan för att försvaga förbindelser med det tidigare moderlandet Sverige. Ryskan nådde aldrig en betydande roll, fastän tjänstemännen var tvungna att ha kunskaper i ryska. På 1840-talet uppstod Fennomani för att förbättra finska språkets ställning och finskspråkigas rättigheter och till sist konstaterade man i 1919 regeringsformen att finska och svenska är Finlands nationalspråk. Detta bekräftades 1922 i språklagen, då finskan blev ett likvärdigt nationalspråk med svenskan.

I oktober förra året fäste Finska språknämnden uppmärksamhet vid det allvarliga hotet mot finskans och svenskans ställning. Språknämnden ansåg att regeringen ska vidta åtgärder för att utarbeta ett omfattande nationellt språkpolitiskt program. Institut för de inhemska språken tog fram samma önskemål redan 2009, men det ledde ingen vart. Programmet är mycket nödvändigt och därför har jag lämnat regeringen ett skriftligt spörsmål om saken.

Finska språket födds av finska kulturen, men inte utan nationell språkutbildning som skapar konst, kultur och vetenskap. Lagförslaget för att påbörja en engelskspråkig studentexamen väcker ytterligare farhågor, eftersom den skulle föra engelskspråkig utbildning till en lägre utbildningsnivå. Om allt fler studenter tar sina studier på engelska i stället för våra nationalspråk, äventyrar det finländska kulturens och vetenskapens framtid. Detta får man inte låta hända.

Åbo Underrättelser 10.1.2019

Kommentit pois päältä artikkelissa Nationalspråk måste vårdas